KHAO LAK, THAILAND JANUARI 2005

SAYANS RÖDA LINJE

Sayan är vaktmästare på La Flora, ett av Khao Laks bästa hotell. Han är en av flera överlevare vi träffar som noggrant får återge vad som hände när vågorna kom.

 

När vi träffar Sayan har vi arbetat i Khao Lak i flera dagar, jag, reporter Christina och fotografen Bea. Jag har förberett mig noga innan avfärd – ritat kartor, läst in mig på geografin och pratat mycket med DN:s fotograf Paul Hansen och reporter Ia Wadendahl, som var tidningens första team på plats. Ändå är jag helt oförberedd på verkligheten i Khao Lak.

 

Vi står i den förstörda lobbyn, samtidigt som röjningsarbetet pågår runt omkring oss. Men jag förstår ingenting när Sayan berättar, det går för fort och han pekar åt alla håll samtidigt. Så småningom får vi tag på en ritning över hotellet och någon plockar fram en röd tuschpenna.

 

"Look!" säger Sayan och ritar en röd pil som börjar där flodvågen drog ner honom. "Under water here!"

 

Tuschen gnisslar mot pappret. Pilen slutar där han kom upp över ytan, vid takfoten ovanför tredje våningen. När jag mäter på kartan får jag det till mer än 70 meter från den plats där vågen sög ner honom. Han tappar medvetandet där nere i mörkret. Och i malströmmen av lera och bråte passerar han hotellets hela innergård med alla dess byggnader och kraftiga palmstammar, helt oskadd.

 

Sayan överlevde för att han sköljdes ut i den lilla glipan mellan huskropparna (i ritningens övre vänstra hörn). Om han blivit kvar i den virvlande grytan mellan husen hade hans liv slutat där.

 

Efter två veckors arbete är vi tillbaka på redaktionen i Stockholm. Allt faller på plats över sidorna, som av sig självt. Christinas text griper tag, liksom Beas bilder. Tillsammans med grafiken som ger överblick och sammanhang fångar reportaget en liten del av allt det som hände den förfärliga dagen, då så många liv förändrades.

 

Efter publiceringen kan jag inte släppa Sayans röda pil. Den sitter än idag på min vägg och påminner mig om hur nyckfullt ödet hystar människan i de stora katastroferna. Det är det bästa grafikunderlag jag någonsin sett. Och samtidigt är det en karta över liv och död. 

Theptaro Beach Resort före och efter vågorna.